Nu har det gått över två månader sedan min operation. Måste erkänna att jag är fruktansvärt trött på smärtor, kryckor, frånvaron av energi. Men... Jag klagar bara så det känns lite bättre.Faktiskt skäms jag lite över att beklaga mig, det blir ju bra till slut vet jag ju!
Min rädsla var att tumören i skellettet var cancer, det var den inte :) När jag fick beskedet om detta kände jag mig glad och lättad. Fy tusan så ont jag hade i magen innan jag fick svaret.
Men med min lättnad kom också känslan av orättvisa... Över dem som inte får ett trevligt resultat på proverna. Kände en sånt behov av att visa mina nära och kära som har stått och står med denna kamp mot en stygg sjukdom, att jag bryr mig och tänker på dem. Det kan inte alltid klaras med en liten blomma, det ville min fina svärmor inte ta emot.
